Har försökt undvika det här men jag måste ju börja prata om det om jag ska kunna ändra inställning till temat. När jag filurar i ämnet märker jag att jag har så overkligt mycket tankar och åsikter att jag skulle kunna ta en magister examen. Svensk film. Nageln i mitt öga. Min stora hatkärlek. Så mycket jag tycker om, så mycket jag vill förbjuda. Har inte sett "Ett öga rött" än men jag har stora förhoppningar med tanke på alla lovord från luffarna som recenserar. Men det som gör mig mest glad med den är regissören. Känner honom inte, har aldrig sett nått han gjort men han käns "filmig". Jag vill direkt deportera honom till nått filmland där det finns pengar och fantasi till att skapa magi. Vilken sorg att se en 26 årig dalmas med talang sitta kvar i Sverige och regissera "Beck - Det downssyndrom älskande vittnet" (Film 203 i ordningen). Sorgligt men sant. Stick härifrån Daniel Wallentin och hitta lyckan där den kan få näring. För i Sverige ser jag den aldrig komma. Sist var det Josef Farres. Det FINNS skit bra regissörer men det finns inga pengar! Om du inte vill ha 5 sekunders avbrott i biosalongen då Steve Aalam produktplacerar en bil. För det är det enda sättet.
No comments:
Post a Comment